Är inte känslor för veklingar?!

Tycker att det är både skrämmande och lite fascinerande hur lätt jag kan falla, från att ha gått omkring och känts rätt ok, så känns allt plötsligt så mycket svartare och osäkrare. Lite som Lisa Ekdahls låt den stora ensamheten: "så har den drabbat mig igen den stora ensamheten, utan någon synlig förändring i verkligheten". Visst vet jag endel av sakerna bakom att jag rasar som stress, när självkänslan och självförtroendet är lågt, när jag ätit dåligt, sovit för dåligt etc. Men att det kan gå så fort, kännas helt ok ena stunden sen bara rasa av någon liten detalj som går fel känns lite läskigt.

Har varit trött och stressad på sistone p.g.a. mycket på jobbet med mer förseningar och tyngre arbetsbelastning totalt sett, samt många långa och sena turer. Jag har heller inte skrivit något i 'jag är bra-boken' och inte tagit mig särskilt mycket tid till mig själv och avkoppling, det trots att jag vet att det är nu jag skulle behöva det som mest. Har suttit jour idag men nu är det bara en kvart kvar och sen får jag gå hem. Ska efter att ha fixat någon mat, ta tag i lite städning hemma plockade ner lite flyttkartonger från vinden nyligen och ska organisera innehållet och lite annat. Tror det kan kännas lättare att andas om det är mer organiserat runt omkring mig, dock är jag inte den bästa när det kommer till organisering så hur det ska gå till vet jag inte. Men får dela in det i små steg och belöna mig själv när de är klara. Läste i SVD:s artikelserie om uppskjutarbeteende (http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1644135.svd) att man ska dela in det man ska göra i 30 minuters pass, försöker testa det till och från.

Skulle vilja ha lite sol, behöver ljuset tror jag vore inte helt fel att få åka till västindien igen segla runt bland massa småöar utan krav och stress.

Nu ska jag gå ner och städa skåpet innan jag går hem.

Ha det bra//Åsa

Såå trött, såå trött...

Den senaste tiden har jag alltför ofta varit så trött att jag i slutet av arbetsdagen/arbetsveckan vill lägga mig en en hög och gråta av utmattning. Jag tolkar det som tecken på att något är fel, riktigt fel till och med och det gäller att identifiera vad som är orsaken och göra förändringar då jag tror att man måste lyssna på kroppens signaler.

Till stor del handlar det om jobbet, tågen blir allt tyngre att jobba på med fler resenärer, fler arbetsmoment utan att bemanningen ökar. Sen får jag ett pissigt schema med mycket långa vändturer, mycket sena turer och jag har en stark misstanke om att jag gör för mycket timmar varje månad. Detta i kombination med att tågen väldigt ofta är sena och att det i många fall handlar om långa förseningar gör att chanserna till återhämtning inte är så stora.

Sen finns det saker förutom att klaga på schemat(i hopp om att de kan göra även mitt schema mer varierat med mer överliggningar) jag kan göra för att försöka göra tillvaron drägligare. Dels hitta korta stunder till återhämtning till exempel genom att meditera. Planera tiden bättre så att det inte känns som den bara rinner genom fingrarna på mig. Sen att inte boka upp all min lediga tid utan låta det finnas hål i schemat och ge mig tid för mig.

Idag när jag var hos mor och far för att hämta äppelmos, så passade jag på att låna badkaret, hade i lite badolja med lavendel och låg och njöt. Imorgon är jag ledig, det enda jag har bestämt är att jag ska koka lite bönor och laga mig lite god mat i övrigt är dagen öppen för precis vad jag vill ägna den åt.
Men nu ska jag dricka te och sen ska jag sova.

//Åsan