onsdag 14 december 2005

Hatar det gröna monstret, det som gör att jag känner en sådan avsky. Jag hatar att gå från rationell människa till ett djälva miffo som inte kan se på någon ting med rationella glasögon. Som får mig att bara vilja krympa ihop till en liten hög, som förgiftar mina tankar. Åhhh, jag vill inte finnas jag vill inte finnas i den här världen, vill bort.

fredag 2 december 2005

Just nu har jag ingen större lust att vara med, vill mest gå i ide och dra något gammalt över mig. Har ingen energi att riktigt ta tag i allting, att få motivationen att räcka till att klara mina åtaganden. Vill gömma huvudet i sanden och bara försvinna. Skulle vara så skönt att slippa ansvar, missförstånd och beslut. Jag har aldrig varit något bra på det där med livet. Vet inte hur man gör. Jag har bara varit den som varit ångestfylld, deprimerad och jobbig. Så svårt att byta ut gamla roller att slippa ångesten, att leva med mig själv. Att tillåta mig själv att vara, att ha ett värde trots stor brist på perfektion. Trots att jag är den som inte vet vad jag ska bli, vad jag kan eller vad jag vill.

Denna ständiga berg och dalbana är svår. Att ena stunden vara studsig och glad och nästa vara hon den tråkiga, jobbiga som lika gärna kunde åka i papperskorgen.

Åhhh tillslut lever jag väl där med min musik, men utan några människor kvar.

Nä kanske skulle gå och dra något gammalt över mig.

//Åsa

fredag 21 oktober 2005

Tänkte försöka mig på det dära med att blogga. Sluta vara en bakåtsträvare och sådär.

Jag är inget bra på det där med Franska har jag kommit på. Men det är ju också därför som jag läser det, men eftersom att det finns så många som redan kan allt som vi håller på att lära oss så känner man sig ju osedvanligt usel. Inte är det alls lika roliga människor generellt i gruppen som det var på förberedande, så det är drygt att anstränga sig när det kommer till det sociala. Har lärt känna en helt underbar tjej dock, Anette men hon läser inte alla momenten som jag gör så jag borde anstränga mig mera.

Höll på att skryta så mycket med att jag minsann inte hade fått någon ångestattack sen slutet av sommaren, det trots att jag inte gjort något för att situationen skulle förbättras. Så det kanske det var därför som jag inte blev förvånad när det kom i söndags. Jag gick sönder helt igen, hatar när jag förvandlas från människa till en liten värdelös pöl sörja. Jag kan inte det där med känslor och jag vet faktiskt inte hur jag ska lära mig, hur går man från att inte kännas vid några negativa känslor till att helt plötsligt klara av det. Har inga redskap för att handskas med det, skulle kunna vara så att jag kan tjäna på att ta tag i det, hitta någon som kan ge mig redskapen.

Dikt om ångestdemonerna!

Den smärtan attackerade mig bakifrån och slog ner mig till marken.
Helt plötslig var jag längre inte människa.
Och den värdelösa pöl sörja som nu var jag, tömde mig på orken.
De djävulska demoner som är jag själv skriker i mitt öra.
Jag är ännu inte stark nog för att tysta rösterna,
så jag tillåter mig själv att bli slagen ännu en gång.
Så tillåter jag mig själv att tro ännu en gång
att jag är inte bra nog,
inte smart nog,
inte god nog,
värdig nog,
inte rolig nog,
inte söt nog
att få vara lycklig.
Att få kräva det som varje människa tränger.
Att få vara utan förbehåll.
Att ha rätt att tysta demonernas skrik.

//Åsa